Så riktas parabolantennen

När du skall sätta upp en parabol är det först och främst viktigt att välja en plats med så fri sikt som möjligt mot den geostationära banan. Träd och byggnader får alltså inte vara i vägen.

De geostationära satelliterna, som bland annat används för distribution av tv, ligger utmed en kurva som sträcker sig över himlen i söder. De är speciella på så vis att de följer med i jordens rotation och därför ligger still på himlen. Den geostationära banan utgörs, sett från en plats på jordytan, av ett pärlband av satelliter som sträcker sig över himlen i söder. Högst ligger givetvis de satelliter som befinner sig rakt söderut.

Vinkeln över horisonten som anger satellitens höjd kallas för elevationsvinkel och riktningen mot satelliten utmed markplanet kallas för azimuthvinkel. Azimuthvinkeln räknas medurs från norr i ett 360 graders varv. Riktningen rakt norrut är då 0 grader, rakt österut är 90 grader, rakt söderut är 180 grader och rakt västerut är 270 grader. Elevations- och azimuthvinklarna läser man oftast ut ur kartor som innehåller vinklarna för de vanligaste banpositionerna   visa kartor.Om exempel antennen skall användas för mottagning från Sirius på 5 grader öst så läser man ut vinklarna för denna bananposition i en karta.

Vill man montera en multimatad antenn som skall titta mot flera banpositioner eller en motoriserad antenn så bör man ta reda på vinklarna för samtliga önskade banpositioner innan man rekognoserar för antennens placering. Det är viktigt att det är fri sikt mot samtliga satelliter som man vill kunna ta emot signaler från.

Med hjälp av ett hemma gjort instrument, tillverkat av en gradskiva, ett sugrör och ett lod, kan man konstatera om det finns något skrymmande föremål i vägen.

När man försöker mäta upp en elevationsvinkel visar den sig ofta i praktiken vara mycket högre an vad man först tror. Därför går det ofta att placera paraboler på platser där man först inte trott att det skulle vara möjligt.

Kompasser visar sig ofta fungera sämre an man tror. Magnetiska störningar från metallföremål i närheten gör att kompassen inte blir pålitlig vid noggranna mätningar. Ett bra sätt att få ett säkrare begrepp om nord-sydlinjen är att till på en karta eller på en ritning över den byggnad som man skall montera antennen på. På sådana ritningar finns oftast nord-sydlinjen markerad och det går sedan att mäta upp vinkeln i förhållande till någon vägg.

Svårigheten med inriktningen av paraboler ligger i att överföra de teoretiska vinklarna till praktisk verklighet. Knepet ligger i att börja med elevationsvinkeln. Det är ganska enkelt att kontrollera om röret som antennen är monterad på står helt vertikalt. Ett vattenpass kommer här väl till användning. Många moderna paraboler har en skala som visar elevationsvinkeln förutsatt att antennen är monterad på ett rör som står i lod. Finns det ingen skala så gäller det att hitta ett referensplan som har en känd vinkel i förhållande till antennen så kallade boresight-riktning. Med boresight menas den riktning i vilken antennen tittar.

När man rekognoscerat en lämplig plats så vidtar det mekaniska arbetet med att montera upp antennfästet. Det vanligaste sättet är att montera en parabol på är idag att sätt den på en husgavel. Finns det en husgavel i söder så är det hela enkelt.

Värre är det om man har två gavlar som vetter åt öster respektive väster. Det gäller då att välja rätt gavel för att få fri sikt. Att gavlar har blivit populära beror på att det ofta är av trä och därmed lätta att skruva upp fästena i. Dessutom går det enkelt att borra ett hål till vinden, varifrån kabeln ofta kan dras vidare genom det rör med antenn kabeln som redan går ner till tv-apparaten och satellitmottagaren. Med speciella filter går det ofta att samutnyttja denna kabel för både satellitkanaler och markbundna tv-kanaler från den vanliga antennanläggningen.

Det bästa är att montera upp alltsammans och dra kabel in till mottagaren innan man börjar rikta in parabolen. Det går ändå inte att fin inrikta den innan man har satt igång hela anläggningen. Ett lite kinkigt moment kan vara monteringen av den s k F-kontakten på kabeln.

Även om kablar och kontakter ingår när parabolen köps in så måste man för det mesta montera kontakterna själv. F-kontakten är oftast av typen "Twist On", viket innebär att den skall skruvas fast på kabeln. Det är viktigt att det inte kommer in fukt i den kontakt som sitter monterad utomhus. Förr fick man använda sig utav vulktejp som skydd, vilket fortfarande fungerar utmärkt.

Senare typer av LBNer har ett litet tillbehör i form av en gummidamask som träs över kontakten och snäpps fast i själva LBNn. Fördelen med detta är att det går att öppna tätningen och skruva loss kontakten igen om det skulle behövas. Alltsammans kan sedan återförslutas.


När allt är uppkopplat och antennen är grovt inriktad efter en ungefärlig kompassriktning så kan man börja leta efter satelliter. På den gamla goda tiden, när satelliterna sände analoga signaler, kunde man titta på tv-rutan efter spår av synkroniseringssignaler i bruset.

Tyvärr är det inte lika enkelt med digitala signaler. För det första så fungerar digitala signaler så att det antingen finns en bild i rutan eller också är bildrutan helt svart. Dessutom krävs det att mottagaren har alla parametrar rätt inställda för att den skall kunna låsa på den digital satellitsignalen.

Förutom att frekvensen och polarisationsriktningen skall vara rätt så måste också felskydd, FEC (Forward Error Correction), och symbolhastigheten SR (Symbol Rate) vara rätt inställda, detta gäller för transpondern (den som sänder signalen ifrån satelliten). Sedan för varje enskild tv-kanal måste man veta SID (System ID), för att kunna se just den kanalen. Detta behövs i och med att det sänds flera tv-kanaler i samma data ström, en frekvens kan alltså innehålla flera tv-kanaler än en. Oftast behöver man inte fundera över SID för mottagaren hittar själv de inställningar som behövs när den letar igenom en frekvens. På toppen av detta har vi givetvis kraven på att elevations- och azimuthvinklarna hos antennen måste vara rätt inställda. Det är dock inte så svårt som det kanske låter.

För att det skall bli praktiskt möjligt för en vanlig, dödlig människa att ställa in en digital mottagare och antenn så har tillverkaren ofta lagt in vissa fasta referenskanaler i mottagaren. Ofta väljer man därför i en meny vilken satellit man skall rikta in parabolantennen mot. Mottagaren går då till en referenskanal (ofta en okrypterad) och lägger sig på rätt frekvens och polarisation, samt FEC och symbolhastighet. Fem av sju villkor är då uppfyllda och antenninstallatören behöver enbart koncentrera sig på antennens riktning.

Har man inte tillgång till ett särkilt mätinstrument så går det att använda satellitmottagaren som ett sådant. I installation läget finns det ofta en stapel som visar signalkvaliteten på den mottagna referenskanalen. Man riktar då antennen tills stapeln ger utslag. Det går också att se när en bild dyker upp i rutan. Kom dock ihåg att det kan ta tid för mottagaren att låsa och att det därför är en viss fördröjning innan man ser bilden.

Vill man ha ett billigt mätinstrument så kan en så kallad "Sat Beeper" vara ett bra alternativ. Det är en liten sak som kopplas in direkt efter LNBn och som får strömförsörjningen från satellitmottagaren Den har en liten öronsnäcka i vilken en ton med varierande tonfrekvens hörs. Ökande tonfrekvens betyder starkare signal. Instrumentet finns hos välsorterade handlare och kostar ca 200 SKR.

När väl allt är uppkopplat är det klart för det mest spännande momentet, nämligen att försöka hitta satelliten. Parabolen är grovt inriktad och mottagaren är inkopplad på rätt referenskanal. Det som nu återstår är att vrida parabolen tills signalen dyker upp i rutan.

Eftersom det är enklast att mäta upp elevationsvinkeln korrekt (med lod eller skala på antenn fästet) så är knepet att justera in elevationen så noga som möjligt. Hamnar du bara någon grad fel så missar du satelliten, så därför påverkar denna vinkel din bild kvalitet väldigt mycket. Ett tips är att kontrollera att fästet alt väggen är i lod, annars stämmer inte vinklarna på antennfästet eller dina beräkningar. Azimuthvinkeln är svår att mäta exakt oavsett om du har en kompass eller inte, man vet i princip bara i vilket håll man skall rikta antennen. Har man ingen kompass, så kanske grannen har en antenn och då riktar man sin antenn åt samma håll som han. Så med andra ord, ställ in allt så noga du kan och sök efter satelliten i azimuthled.

Antennens öppningsvinkel är mycket smal. I en nordenparabol med 70 cm diameter är lobbredden (området inom vilket signalen inte har gått ner till hälften av maximal signal) endast cirka 2,6 grader. I en europaparabol med 1,1 m diameter är lobbredden 1,5 grader.

När du har hittat rätt satellit optimerar du även antennens elevationsvinkel så att den mottagna signalen blir optimal. För att få ett riktigt bra resultat bör man emellertid gå vidare och göra ytterligare finjusteringar.

Det räcker inte med att maximera den mottagna signalstyrkan det är också viktigt att den signal som tas emot inte är en blandning av två signaler i olika polarisationsriktningar, vilka interfererar och stör varandra. Därför måste polarisationsriktningen vara helt rätt inställd. När det gäller satelliterna Sirius och Thor så märker vi här uppe i norden inte så mycket av polarisations skillnader. Men skulle du vara intresserad av att rikta in din antenn mot en satellit som ligger långt väster alt öster ut, så måste du vara noga med inställningarna.

När en parabol installeras är det för det mesta bra väder. När det regnar är det kanske mera troligt att man ser på tv. Det kan då uppstå problem. Vid normalt ösregn kan signalstyrkan dämpas med 2-3 dB och det gäller att ha marginaler, så var inte förvånad om bilden blir konstig eller försvinner vid skyfall. Ju bättre din antenn är inställd desto mindre är risken att bilden blir sämre eller försvinner vid dåligt väder.

En multimatad antenn kan vara av två slag. Det vanligaste är att en av LNBerna sitter i det centrala fokus. Antennen betraktas då som en parabol med bara en LNB, då den riktas in mot den banposition som skall tas emot med denna centralt placerade LNB.

När allt har optimerats, på det vis som vi tidigare har beskrivit, skall inte antennen riktas om fler gånger. Inställningarna av de andra banpositionerna görs genom att man placerar de övriga LNBerna i rätt läge, en efter en, tills man har fått optimal mottagning från respektive banposition.


I en nordenparabol sitter det oftast en LNB i den centrala positionen för mottagning från 1 grad väst. Man riktar då in och optimerar för Thor på 1 grad väst. Därefter justeras den andra LNBns läge för optimal mottagning från 5 grader öst. Det är viktigt att man inte glömmer att ställa in polarisationsriktningen för respektive satellit, så att denna blir optimal. Sirius ligger öster om 1 grad väst, men LNBn skall paradoxalt nog sitta placerad längst väster ut eftersom signalen reflekteras österut

I en europaparabol sitter ofta LNBn för Hotbird (13 grader öst) i det centrala läget. Antennen justeras in mot Hotbird, som om det vore den enda satelliten. LNBn för 19 grader öst skall vara placerad längst västerut och LNBn för 1 grad väst skall vara placerad längs österut. LNBn för Sirius på 5 grader öst sitter placerad mellan LNBerna för 1 grad väst och för 13 grader öst (Se Multimatad antenn).

Det finns också multimatade paraboler där ingen LNB sitter i det centrala fokus. Detta är vanligt i nordenparaboler. Ofta är då emellertid LNBerna fixerade i en hållare, så att läget hos dessa inte behöver ställas in. Det gäller dock att tänka
på att det är en kompromiss mellan banpositionerna i en antenn av det här slaget.

Att leta efter satelliter och ställa in parabolantenner är alltså inte lätt. Det gäller därför att ha tålamod och att ge det hela lite tid.

Om du inte blir nöjd med din installation så kan det alltid vara lönt att gå tillbaka och försöka att optimera den senare. Jag hoppas inte att allt det här är avskräckande för dig, men parabolantennen kan ge dig mycket. Mycket mera än marksänd digital tv.